Grootfontain lämnades efter god sovmorgon så alla kunde ta igen sig ordentligt. Leijonhielms och Egardts utgorde förtrupp då övriga skulle proviantera, tanka, kika på prylar och besöka en järnaffär för inköp av bortskakade skruvar och bultar i bilarna, avfärd vid klockan 11.
Vägen var mycket bra, stundtals asfalt men merparten bestod av bra grusväg som vi efter stopp och iläggande av 4-hjulsdrift tog oss an. Det verkar som att kostnaden för en kurva är väldigt hög då det går därför att räkna avstånd i antal km eller antal kurvor. Hur långt är det kvar? 15 mil, eller 7 kurvor… Efter att ha avverkat alla kurvor kom vi fram till Tsumkwe Country Lodge.
Där blev det kommunal burgarbraai som avslutades med en elefant battle royal vid det lokala vattenhålet som ligger 150m (!) från där vi ställt bilarna. Ägaren till lodgen har lugnat oss med att det finns en barriär bestående av en remsa på 2-3m halvstora stenar (10-30cm i diameter) på marken som elefanterna inte gillar att gå på. Så de kommer nog inte att komma in på campen så länge det finns vatten i vattenhålen.
Efter att ha avverkat ännu en kall natt var det uppgång för vissa av oss tidigt i ottan för att ge sig ut på savannen för att möta San-folket. Där följde en bushwalk tillsammans med en mindre delegation från den lokala stammen. Där fick vi lära oss om den lokala floran och hur San-folket använder det till synes mkt torra utbudet. Nedan en bild från en buske som är deras ”hitta-hem-buske”. är man vilse uppsöker man denna buske och skriker på hjälp, svarar då ingen tar man några blad och stoppar i munnen, därefter skall vägen hem uppenbara sig. Vi testade inte men tar deras ord för sanning!
Mitt i promenaden mitt ute på savannen dök det upp tre elefanter helt oannonserat. Vi frågade då våra lokala guider vad vi gör om de börjar gå mot oss. Här följer en kort instruktion enligt den modell som bushfolket använder:
1. Stampa i marken och skrik samtidigt som du viftar med händerna.
2. Om ovan inte fungerar spring så fort du kan i motsatt riktning från elefanterna.
Andra buskar användes till att skapa gift till deras pilbågar (Albåges och Tholstrups köpte varsin). Dom berättade att insekter äter bären på buskarna, därefter lägger insekterna ägg alternativt skapar larver direkt nedanför busken (översättningen hade några brister…) som sedan grävdes upp, mosades och smetades på pilspetsarna.
Andra buskar botade tandvärk med inte mindre än att man tuggade roten från busken och sov med den tuggade roten på tandvärken. (lukten påminde starkt om surströmmning, från en rot!)
Strax innan vi skulle vända hem fick vi även lära oss att gör upp eld på San-folkets sätt, dvs med pinne som snurras på annan pinne och skapar eld. Herr Francke utbrister innan de hinner börja ”jaså, de skall snurra med händerna? det har man ju lärt sig att ett snöre går mkt fortare, snurra med händerna är ju nästan omöjligt och tar en evighet”. San-folket delar ut uppgifterna mellan sig inom 10 sekunder varpå en håller en pinne, en annan håller ett spjut och en tredje och fjärde snurrar pinnen. Det tar från att de startar rotera han-pinnen i hon-pinnen (ja de kallade pinnarna så!) cirka 20 sekunder och sen har de en fullgod eld, imponerande!
Efter avverkad bushwalk och en hel del dealande och wheelande på deras lokala marknad var det åter till campen för en halvdags slappande och sedan en fantastisk middag på Lodgen som personalen (främst de superhärliga och barnvändliga killarna Eazy och Tuka) dukat upp åt oss. Vi åt Kudu, Springbook och Oryx som alla tre var tillagade till perfektion, mkt bättre än Joes beerhouse faktiskt!. Easy och Tuka framförde deras lokala vår-sång och vi fick feeling och återgäldade med att sjunga ”personalen” (en tacksång från KTH-tiden som de flesta av oss kan).
Den tunga körningen över till Botswana väntar imorgon.
