Gränsen som tidigare bestått av några små usla byggnader och en färja har sedan 2012 bytts ut mot en stor bro och en väldig vänthall där alla byråkrati-ärenden kunde uträttas på samma plats. Tågordningen var tydlig: 1) stämpla ut pass ur Botswana, 2) stämpla ut bilar (carnet de passage) ur Botswana, 3) stämpla in pass i Zambia och 4) stämpla in bilar i Zambia.
Det började väldigt bra med 1-3. Dessa var avklarade på ca 15 min. Processen med att få in bilarna i Zambia (4) lämnade dock en del att önska. Det var vägskatter, försäkringar, koldioxidskatt, broavgifter, och allt skulle göras i olika luckor i olika ordningar. En del skulle göras på datorer av oss själva. Sedan skulle alltsammans betalas på olika kortterminaler. Mitt i allthopa gick strömmen, vilket inte snabbade på processen. Är man bevandrad inom tecknad film och har sett ”Asterix 12 stordåd” har man nog en aning om hur det såg ut (tänk Dårskapens hus).
Barnen lekte dock fint och ca 3 h senare var vi klara och kunde köra in i Zambia och till Livingstone. På Livingstone Waterfront Lodge kunde vi slappna och av och beträda en gräsmatta för första gången på väldigt länge.
Livingstone bjöd på de fantastiska Victoriafallen eller Mosi-oa-Tunya (lozi för Den dundrande röken) som man i Zambia kallar dem. Totte Tholstrup hoppade bungyjump på gränsen mellan Zambia och Zimbabwe trots att man som 13-åring inte fick, TIA:)
På kvällen chartrade vi en hel båt till ett mycket förmånligt pris till följd av tuff förhandling (där Olle dealade bort sin keps i utbyte mot ytterligare $250 rabatt) och njöt av solnedgång på Zambezi-floden. Underbar kväll!
